Skånska särdrag

Hej hej bloggen!!

Återigen var alla här idag och det känns skönt att äntligen fått igång det här med bloggen!

Idag har det inte hänt några större problem mer än att vi hade en trög start. Ingen annan än Emmah hade lösenordet så det blev ett litet problem med inloggningen.

I detta blogginlägg hade vi tänkt skriva om Skånska dialektens särdrag, och vi startar med än gång!

Det är lätt att känna igen den skånska dialekten när man hör någon prata skånska. Ett av det vanligaste och tydligaste särdragen är det skorrande R:et. R:et brukar uttalas långt nere i halsen. Man skulle kunna säga att R:et är en sorts blandning av både R och J.

Exempel på sådana ord är:

Forveden (uttalas feurrjveden)= Nyfiken

Hossor (uttalas heussor)= strumpor.

E är också ett typiskt särdrag för den skånska dialekten. Det typiska för E:et är just att den läggs till i början av en mening. U:et i det skånska särdraget brukar oftast uttalas som O, så till exempel när vi i Uppsala säger "hund" så säger de där nere i Skåne "hond". 

I Skåne brukar man oftast undvika att använda hårda konsonanter. Exempel på hårda konsonanter i det skånska särdraget är P,T och K som vi uttalar det här i Uppsala men i det skånska dialekten mjukas de upp och uttalas som B,D och G, till exempel blir ordet gapa, till "gaba"  och ordet hattar till "haddar".

Många skånska vokaler brukar uttalas högre eller mindre såsom diftonger, diftonger menas med att en vokal inrymmer två olika toner. Exempel på några ord med diftonger kan vara när någon t,ex  i Uppsala säger ''blå'' då kan de nere i Skåne uttala ordet för ''blau'', ett till exempel på ett sådant ord kan vara att vi här i Uppsala säger "påg", medan de nere i Skåne säger "pauq", ordet mjukas upp och får en längre ton på grund av att två vokaler binder sig till varandra.

Det här var lite om de skånska särdragen / Aya Matilda Emmah och Mariam